kärlek

Jag har svårt att förstå hur jag kan vara så lyckligt lottat som har en sån underbar familj jag har, Jag har min underbara dotter sabina och jag har min jens!! sabina är åtta och ska fylla nio i år fick henne när jag var sjutton så vi har kämpat hon och jag,
det finns inget som jag är så stolt för som jag är för henne!!
världens bästa skitunge:)
Och för ett år sedan nästan på dagen träffade jag Jens,
han är nog den underbaraste mäniska jag någonsin träffat.
Det finns ingen som är som han.
Jag har för första gången i mitt liv börjat tro på mig själv och det är hans förtjänst.
Jag går inte längre på knäna, jag vill mer än bara klara av dagen.
Han och sabina får mitt liv att bli värt att leva.
Det känns så skumt att jag faktiskt är lycklig.
Sist jag kände mig så här nöjd med livet var när jag fick sabina och det är ändå åtta år sedan.
det är så svårt att förklara men jag är verkligen helt och hållet lycklig.
Just nu är nästan alla mina vänner i någon avslutnings fas med sina pojk/flickvänner så jag har nästan lite dåligt samvete över att jag mår så bra och har det så bra.
Jag tycker så synd om en av mina vänner vars idiotiska kille har gått och varit med en av hennes vänner. vad är det för jävla vän!!!
hur i helvete skulle man klara av det???
Först ska man försöka överleva att ens kille har varit otrogen sen ska man försöka hantera att det är med en man faktiskt umgås med och litat på???
Vilka jävla idioter!! Hur fan kan man göra så mot nån???
Den tjejen spottar jag på!!
Hur allt än är så rör man aldrig ens kompis kille!!!
Det var faktiskt väldigt länge sen jag var så har förbannad!!
Fatta själv att först bli sviken av den man älskar och sen bli sviken av dom som fakiskt ska stötta en när något så jobbit händer.
Hur ska hon någonsin kunna lita på någon igen???
Så det kanske inte är så konstigt att jag har dåligt samvete att jag mår så bra när jag vet hur jobbit mina vänner har det!