Till min älskade Sabina

jag har en dotter som med storm steg närmar sig tonåren, vilket jag oftast tycker är väldigt roligt

det är kul att se henne sakta men säkert lära sig vad hon vill, vad hon tycker och vad hon känner.

att hon har egna åsikter om saker utan att lyssnat på någon annan.

som dom flesta vet så fick jag henne när jag själv bara var en tonåring, jag fick ofta höra att mitt liv inte skulle bli så lätt och att jag skulle tänka på barnet

att jag skulle fundera på om jag inte skulle skaffa mer hjälp eller bo hos någon vuxen.

jag har alltid tagit min dotter i första hand, jag har kämpat och gråtit, känt mig fruktansvärt ensam och rädd för att inte göra rätt.

en gång trodde jag att hennes pappa och jag skulle vara förevigt och jag älskade honom med hela mitt tonårshjärta,

han och jag valde tillsammans att behålla det lilla liv som växte i mig.

det beslutet har jag aldrig ångrat.

även om hennes pappa inte har varit där under den mesta tiden av hennes liv

så är jag glad att det är just han som är pappa till henne,

och att han håller på att bygga upp ett bra liv med sin goa flickvän och med våran underbara dotter,

det är inte lätt att ta tag i ett liv som varit så trasigt,

Hatten av till dig!

våra tjej lär sig att det aldrig är försent att vända på allt.

jag ser på min tjej och ler,

det är nu som det börjar visa sig att jag kanske inte gjort ett så dåligt jobb som alla sa att jag skulle göra.

jag har en underbar tjej som är en av dom finaste och smartaste och starkaste av alla.

hon vet att man själv väljer hur livet ska bli

och hon vet hur man reser sig efter man ramlat hårt.

och hon vet hur viktigt det är med familj och vänner

kan inte beskriva hur stolt jag är över henne!

Att älska till döds

Jag önskar ni kunde leva ett bättre liv,

jag önskar att ni kunde inse att ni älskar varann till döds.

Var en man och släpp taget.

sluta tycka att livet är världelös ta vara på varenda sekund du får.

Njut av varje sten som ligger på din väg!

Bli en kvinna igen och sträck på dig.

Du är vacker och stark.

försök att minnas allt du kan och har gjort.

Lev ett liv i lugn igen

Varje dag tänker jag på er,

Undrar om det är i dag det rasar.

Om det är idag jag måste plocka upp bitarna av era trasiga liv.

Jag är här, jag är alltid här för er båda

men snart når jag er inte längre.

jag har ett speciellt band till er båda

och älskar att prata och filosofera med er

hitta lösningar på problem som inte finns..

Ni håller varandras snara och ni drar åt var sitt håll,

sakta sakta stryper ni den ni älskar.

Er kärlek gör illa fler än er själva,

er kärlek lämnar stora svarta orosmoln över alla dom som ni älska och som älskar er....

Jag lägger ner mitt huvud på kudden,

jag är så där trött som bara en småbarn förälder kan vara.

tankarna om morgondagen är redan i mitt huvud.

i morgon måste jag boka en tid i tvättstugan och städa köket.

känner att jag skulle behöva en dag för mig själv.

bara en dag.

jag skulle nog sätta mig vid storsjön och tömma huvudet.

kanske till och med gråta lite i min ensamhet,

bara för att lätta på trycket lite.

just i kväll är jag faktiskt ensam

Jens är på fest i Näsåker. och kommer inte hem förren i morgon.

Barnen är hos mig men dom sover,

så jag passar på att njuta nu när barnen äntligen har somnat,

önskar bara att jag inte är så trött så jag kunde få något gjort.

nu måste jag sova det är ju en dag imorgon oxå.

Bella tycker om att väcka sin mamma med en stank av överfylld bajsblöja.

så godnatt världen nu ska mamma sova...

lära känna mig själv?

Just nu vill jag bara springa bort, är så nervös att jag kräks.

har fruktansvärt svårt att tänka på något annat en operationen.

kanske är det jag som är fjantig.

jag är inte rädd för att jag ska dö på operations bordet.

Mer om vad som jag kommer att känna när jag vaknat.

kan bara föreställa mig smärtan som jag kommer att ha i halsen,

dom kommer ju att skära upp framifrån..

smärtan jag har just nu är jag ju van vid,

men jag är fruktansvärt nyfiken på vem jag är utan smärta??

det ska bli väldigt roligt att lära känna mig själv igen :)

En vecka kvar nu!

bara sju dagar kvar tills jag ligger ner sövd nu..

sjukt nervös börjar jag bli...

känns som om jag bara vill skrika rakt ut och springa min väg.

eller bli liten igen så jag kan krypa upp i mammas knä och gömma mig.

fast Jens famn funkar ganska bra den oxå men bara nästan.

Tror jag ska gå och prova Jens famn nu faktiskt :)

17 Maj

den 17 maj ska jag opereras, nervös som få.

men det kommer att gå bra, det bara måste det göra.

jag vill ju ha ett liv utan ständig smärta, jag vill kunna njuta fullt ut av livet. jag vill kunna gå tillbaka till jobbet och inte ha så ont att jag bara vill skrika.

vad händer mer i livet nu då?

syrran har köpt hus vilket jag tycker är jätte kul.

dom kommer att få det jätte bra och fint.

Min älskade Terese flyttar hem igen!! jag vart så glad att jag grinade när hon ringde och berättade det :). Nu ska vi ha kul gumman :)

sen vill jag bara tillägga att alla dessa snåla människor där ute kanske ibland borde ta sig en funderare på hur länge man kan vara snål och egoistisk utan att folk blir less eller att ni gör någon illa.. allt går till en gräns..

bara en tanke om man själv vill ha hjälp någon gång...

puss på er alla nu ska jag försöka sova lite grann

operation

För ett tag sedan fick jag reda på att smärtan jag har i armen och nacken beror på ett diskbråk, och att det nu kommer att bli operation.. Sjukt vad jag blev glad över att faktiskt få en diagnos efter flera år av smärta. Så nu är jag ståendes i kö för att bli lagad. Det känns bra men jag är väldigt nervös. Tydligen så är det en ganska stor operation, tänk om något går fel! Tänk om det sista minnet jag får är att ligga på sjukhuset i operations kläder i en kall sal att säga hej då till mina barn och min man och säga att vi syns snart. sen blir allt svart... Eller att jag vaknar upp och inte kan röra mina armar eller ben.. Nej fy vad jag är nervös! Så sjukt mycket tankar som poppar upp i skallen på mig Varenda sekund som jag inte sysselsätter min huvud så tänker jag på hur det kommer att bli och kännas. Dom går in fram på halsen och tar bort den trasiga disken för att sedan bygga en ny av ett ben från min höft. låter ju jätte läskigt.. Nej jag måste tänka på annat för att inte bli tokig Som att Sabina har lärt sig att åka slalom ordentligt nu :) eller att lilla Bella kan sitta :) och på min älskade jens som alltid är där för mig livet känns bra när jag tänker på dom..

Naken sanning.

jag har sår i min själ som börjat läka,

som sakta går från öppna blödande sår till ärr som oxå dom med tiden kommer att blekas bort.

jag vet att mycket som varit inte hör till ett "normalt" liv för någon.

somliga kanske skulle säga att jag blev skadad av en otrygg uppväxt,

andra säger kanske att det är självförvållat.

jag vet inte riktigt vad jag ska skylla på något?

men måste jag skylla på något??

jag har valt att försöka bli stark av det jag vet och det jag har sett istället.

jag sticker inte under stolen med att det inte är så bra för en tioårig liten tjej smyga ner på natten efter vatten för att låta sin barnsliga nyfikenhet ta över.

jag skulle ju bara titta vad pappa gjorde.

efter den gången hyser jag stor avsky för sprutor.

så hur kan jag bli stark av något sånt??

jag kommer aldrig att bli narkoman har inte ens haft tonårs behovet av att pröva en enda drog.

det som hände var nog att min pappa inte längre var någon "superman"

men jag älskar han fortfarande

jag har oxå lärt mig att hata är lika starkt som att älska.

den människa som gjort mig som ondast hyser jag inte en enda känsla för.

känner varken hat eller avsky.

men jag tänker aldrig heller glömma.

ett sånt övergrepp sätter hela sin självbild i svaj.

speciellt om man är mitt upp i att utforska sitt fjorton årig jag och sin sexuella del.

i stället för hat har jag helt enkelt bara acceptera att det hänt.

för mig är han inte längre något hot.

även om min drömmar ibland säger det motsatta

men inte heller den otroligt smärtsamma erfarenheten får mig att vilja skylla på mina sår

jag tror att alla har vi våra sår

alla har vi saker som är jobbigt att minnas

kanske är mina minnen bara bagateller för något barn som vuxit upp i krig eller liknande

men jag tror att alla bygger upp en tolerans på vad just en själv tycker är jobbigt

så kanske är min smärta

samma som den en liten tioåring tjej känner när hon inte får sin älskade ponny i julklapp?

kanske är det lite enklare att reda ut när man är äldre.

men som barn så känner man mer än vad man förstår.

det finns så mycket att nysta i.

men klarar jag av den nakna sanningen?

är jag så stark och klok som jag försöker utger mig själv att vara.

läker min själ i den takt som jag tror att den gör???

Smärta

smärta...

äter sig sakta in

bit för bit.

den kommer från alla håll

man kan inte gömma sig.

jag försvinner sakta bort.

någon styr mig fast jag inte vet vem...

jag är instängd i min kropp!

jag vill skrika men får inte fram ett ljud

jag måste ta mig igenom en dag till.

för kanske i morgon är den borta .

kanske i morgon har den ätit upp mig helt..

jag skriker högre!

men min kropp lyssnar inte ....

kanske är det dax att ge upp???

Tungt!!

just den har tiden på året är tung allt verkar gå imot, varje år blir det så.
kanske är det vintern som tar ut sin rätt eller kanske är det så att man vill tycka att allt är jobbigt och tråkigt för att senare inse hur bra man har det. att man liksom gör sin egna lilla knuff i baken.

dom senaste veckorna har jag börjat fundera på vad vill bli när jag blir stor...
jag har alltid velat bli författare men vet inte riktigt om vad jag skulle skriva eller när jag skulle ha tid att sitta ner och bara låta tankarna komma ut på papper.. dessutom så är jag inte vidare duktig på att beskriva saker och ting.

sen funderade jag på att gå nån kurs om företagsekonomi, för jag tycker sån är jätte kul! men det kostar en massa pengar och det har jag inte

jag har funderat på att försöka fortsätta min karriär inom blommor men det är så himla svårt med min kropp som inte vill vara med längre.
jag tror inte att jag någonsin kommer att bli riktigt bra i min nacke igen,
trots att det kanke bli operation för att rätta till den.

det är så himla svårt att komma någonstans när man inte har pengarna att plugga...
jag är rädd att jag kommer att bli någon jag absolut inte vill bli, någon som bara sitter hemma sjukskriven och utan pengar..
och det är ju inte jag... jag vill ju ha en karriär som får mig att växa som människa någt som jag trivs med.


jaja man ska inte klaga det finns alltid folk som har det värre.
det fixar sig nog nån gång...

En del dagar...

mina dagar lunkar sakta på dag efter dag ...trots att Sabina har lov..

alla är lika, jag älskar det.

men i bland kommer min uppväxt igenom min mur jag blir så less på allt att jag bara vill skrika!! lagom tills dess kommer min älskade hem från sitt jobb. Han tittar på mig ,

han ler,

och han säger jaha... vad vill du göra nu min KLUMP ,hoppa fallskärm eller blir det "bara bungy jump" jag fattar inte hur hans lugn bli min livslina... kvällen slutar alltid på hans arm sovandes och dreglandes....