alla är lika, jag älskar det.
men i bland kommer min uppväxt igenom min mur jag blir så less på allt att jag bara vill skrika!! lagom tills dess kommer min älskade hem från sitt jobb. Han tittar på mig ,
han ler,
och han säger jaha... vad vill du göra nu min KLUMP ,hoppa fallskärm eller blir det "bara bungy jump" jag fattar inte hur hans lugn bli min livslina... kvällen slutar alltid på hans arm sovandes och dreglandes....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar