operation

För ett tag sedan fick jag reda på att smärtan jag har i armen och nacken beror på ett diskbråk, och att det nu kommer att bli operation.. Sjukt vad jag blev glad över att faktiskt få en diagnos efter flera år av smärta. Så nu är jag ståendes i kö för att bli lagad. Det känns bra men jag är väldigt nervös. Tydligen så är det en ganska stor operation, tänk om något går fel! Tänk om det sista minnet jag får är att ligga på sjukhuset i operations kläder i en kall sal att säga hej då till mina barn och min man och säga att vi syns snart. sen blir allt svart... Eller att jag vaknar upp och inte kan röra mina armar eller ben.. Nej fy vad jag är nervös! Så sjukt mycket tankar som poppar upp i skallen på mig Varenda sekund som jag inte sysselsätter min huvud så tänker jag på hur det kommer att bli och kännas. Dom går in fram på halsen och tar bort den trasiga disken för att sedan bygga en ny av ett ben från min höft. låter ju jätte läskigt.. Nej jag måste tänka på annat för att inte bli tokig Som att Sabina har lärt sig att åka slalom ordentligt nu :) eller att lilla Bella kan sitta :) och på min älskade jens som alltid är där för mig livet känns bra när jag tänker på dom..

Naken sanning.

jag har sår i min själ som börjat läka,

som sakta går från öppna blödande sår till ärr som oxå dom med tiden kommer att blekas bort.

jag vet att mycket som varit inte hör till ett "normalt" liv för någon.

somliga kanske skulle säga att jag blev skadad av en otrygg uppväxt,

andra säger kanske att det är självförvållat.

jag vet inte riktigt vad jag ska skylla på något?

men måste jag skylla på något??

jag har valt att försöka bli stark av det jag vet och det jag har sett istället.

jag sticker inte under stolen med att det inte är så bra för en tioårig liten tjej smyga ner på natten efter vatten för att låta sin barnsliga nyfikenhet ta över.

jag skulle ju bara titta vad pappa gjorde.

efter den gången hyser jag stor avsky för sprutor.

så hur kan jag bli stark av något sånt??

jag kommer aldrig att bli narkoman har inte ens haft tonårs behovet av att pröva en enda drog.

det som hände var nog att min pappa inte längre var någon "superman"

men jag älskar han fortfarande

jag har oxå lärt mig att hata är lika starkt som att älska.

den människa som gjort mig som ondast hyser jag inte en enda känsla för.

känner varken hat eller avsky.

men jag tänker aldrig heller glömma.

ett sånt övergrepp sätter hela sin självbild i svaj.

speciellt om man är mitt upp i att utforska sitt fjorton årig jag och sin sexuella del.

i stället för hat har jag helt enkelt bara acceptera att det hänt.

för mig är han inte längre något hot.

även om min drömmar ibland säger det motsatta

men inte heller den otroligt smärtsamma erfarenheten får mig att vilja skylla på mina sår

jag tror att alla har vi våra sår

alla har vi saker som är jobbigt att minnas

kanske är mina minnen bara bagateller för något barn som vuxit upp i krig eller liknande

men jag tror att alla bygger upp en tolerans på vad just en själv tycker är jobbigt

så kanske är min smärta

samma som den en liten tioåring tjej känner när hon inte får sin älskade ponny i julklapp?

kanske är det lite enklare att reda ut när man är äldre.

men som barn så känner man mer än vad man förstår.

det finns så mycket att nysta i.

men klarar jag av den nakna sanningen?

är jag så stark och klok som jag försöker utger mig själv att vara.

läker min själ i den takt som jag tror att den gör???

Smärta

smärta...

äter sig sakta in

bit för bit.

den kommer från alla håll

man kan inte gömma sig.

jag försvinner sakta bort.

någon styr mig fast jag inte vet vem...

jag är instängd i min kropp!

jag vill skrika men får inte fram ett ljud

jag måste ta mig igenom en dag till.

för kanske i morgon är den borta .

kanske i morgon har den ätit upp mig helt..

jag skriker högre!

men min kropp lyssnar inte ....

kanske är det dax att ge upp???

Tungt!!

just den har tiden på året är tung allt verkar gå imot, varje år blir det så.
kanske är det vintern som tar ut sin rätt eller kanske är det så att man vill tycka att allt är jobbigt och tråkigt för att senare inse hur bra man har det. att man liksom gör sin egna lilla knuff i baken.

dom senaste veckorna har jag börjat fundera på vad vill bli när jag blir stor...
jag har alltid velat bli författare men vet inte riktigt om vad jag skulle skriva eller när jag skulle ha tid att sitta ner och bara låta tankarna komma ut på papper.. dessutom så är jag inte vidare duktig på att beskriva saker och ting.

sen funderade jag på att gå nån kurs om företagsekonomi, för jag tycker sån är jätte kul! men det kostar en massa pengar och det har jag inte

jag har funderat på att försöka fortsätta min karriär inom blommor men det är så himla svårt med min kropp som inte vill vara med längre.
jag tror inte att jag någonsin kommer att bli riktigt bra i min nacke igen,
trots att det kanke bli operation för att rätta till den.

det är så himla svårt att komma någonstans när man inte har pengarna att plugga...
jag är rädd att jag kommer att bli någon jag absolut inte vill bli, någon som bara sitter hemma sjukskriven och utan pengar..
och det är ju inte jag... jag vill ju ha en karriär som får mig att växa som människa någt som jag trivs med.


jaja man ska inte klaga det finns alltid folk som har det värre.
det fixar sig nog nån gång...

En del dagar...

mina dagar lunkar sakta på dag efter dag ...trots att Sabina har lov..

alla är lika, jag älskar det.

men i bland kommer min uppväxt igenom min mur jag blir så less på allt att jag bara vill skrika!! lagom tills dess kommer min älskade hem från sitt jobb. Han tittar på mig ,

han ler,

och han säger jaha... vad vill du göra nu min KLUMP ,hoppa fallskärm eller blir det "bara bungy jump" jag fattar inte hur hans lugn bli min livslina... kvällen slutar alltid på hans arm sovandes och dreglandes....

Shit!!

SHIT!!
nu är jag här!!
mitt i allt.
blöjer och amning,
hjälp med läxor,
skjuts till sångpedagogen.
lunch och middag ska lagas.
tvätten ska tvättas
och samlivet med den man älskar ska finnas.
JAG ÄR MITT I LIVET!!
och jag älskar det...
jag älskar att vara irreterad på att det bara är jag som plockar ut ur diskmaskinen.
jag älskar att jag tycker det är skit tråkigt att stå ute i tvättstugan och vika tvätt
jag älskar att jag är för trött för att ha sex.
jag älskar att känna mig behövd!
kanske tycker ni att jag är konstig
men det är just det här jag har kämpat efter.
att känna mig"tråkig" och att sitta har hemma var kväll
uttråkad och less,
men ÄLSKAD och ej att glömma BEHÖVD.
mitt liv är nästan obehagligt normalt nu.
jag hoppas på att jag kommer att fortsätta att känna så här!
och att min oroliga själ till sist kommer till ro.
jag vill så gärna att det är det här jag sökt efter,
det känns så iallafall.
till och med när jens är borta känner jag mig nöjd med livet.
visst skulle jag göra nästan vad som helst för att få gå ut och träffa min vänner och dricka ett glas rött,
men så känner väl alla småbarns föräldrar.(underbart)
så jag kan igentligen bara säga:
SHIT!!!
JAG TROR ATT JAG HAR LYCKATS!!!!
ett mönster kan tillslut ha brutits....

Muren

varje dag jag vaknar så undrar jag om det är i dag det rasar?

eller om jag får en dag till i lycka.

jag undrar varför jag är så rädd att allt ska rasa.

jag har byggt upp mitt liv med en stadig grund den här gången

men ändå så undrar jag om den ska hålla.

jag har byggt en mur runt det jag har.

men kanske är den alltför tjock för att det ska bli bra.

för om muren är för tjock kommer ju inte någon in heller.

kanske blir det mitt fall?

jag önskar att jag inte skulle vara så rädd för att mista allt.

jag vill ju ha kvar allt men ändå vara fri.

jag blir rädd för att jag ska stänga in mig själv

och att själva rädslan i mig förstör.

varför tror jag att jag inte förtjänar att vara lycklig?

varför tror jag att jag alltid gör fel?

jag har blivit bättre på att inte tro att jag gör fel jämt.

och jag jobbar ständigt med att låta mig själv vara lycklig utan att vara rädd..

men när ska jag verkligen tro på att jag är värld lika mycket som alla andra?

jag är så otroligt glad att jag träffade jens som gav mig chansen att börja

ta tag med mig själv,

han berättar varje dag för mig att jag är lika mycket värd som alla andra

att jag kan allt,

bara jag vill och tror på mig själv.

jag har kommit långt med mig själv sen jag träffa han,

och jag vill tro på mig själv.

jag som sagt kommit långt, men har långt kvar.

och allt skulle bli så mycket lättare om jag inte var så rädd.

om jag bara kunde få bort rädslan...