vardag igen!!

sakta men säkert håller allt på att åter gå till det normala igen,

jag har börjat jobbat igen och det känns jätte bra:)

det är som lika varje dag, jag vet inte om jag riktigt trivs med det , men det är så jag vill ha det!

även om jag inte har det i blodet att leva ett "vanligt",och med vanligt menar jag att man har ett jobb, man får in lön på kontot varje månad, man vet att hyran kommer att bli betald och man vet att man har mat på bordet varje dag..

jag har som inte riktigt haft det så under min uppväxt det har alltid varit någonting att oroa sig över..

jag vill att sabina inte ska känna att hon någonsin ska behöva oroa sig över "vuxen" saker..

med just barn uppfostran känner jag en stor press och ångest,

jag känner att jag inte vill att min dotter ska ha samma uppväxt som mig,

men ändå så vill jag att hon ska få all kärlek och all styrka som jag fått när jag var liten ,

min mamma är en otrolig människa som lärt oss syskon att aldrig ge upp och att familjen är den viktigaste livlina man har..

familjen är nästan alltid där och man vet att man aldrig igentligen är ensam

alltid har man någon som tänker på en.

men hur gör jag med sabina??

hur lär men henne att älska som min mamma kan älska?

hur lär man ett barn att livet är ett enda stort kämpande utan att hon ska bli bitter??

jag hade nog kunnat bli fruktansvärt bitter

om jag inte hade haft min mamma,

för hur det än är så känner man ju sig som barn ofta avundsjuk på alla som har mer än en sig själv.

jag har sett min mamma vara glad för andra när dom gett sina barn något eller när dom gjort någe kul med dom.

aldrig någosin har jag sett henne bli avundsjuk på att hon inte har kunnat ge samma sak,

man har nog bara sett en önskan hos henne.

jag vet att min mamma skulle ge oss världen om hon bara hade kunnat

och det är nog det som gör att jag inte är bitter idag,

men hur lär jag sabina samma sak??

för någonstans så vet jag att hon på ett eller något annatvis får nästan allt hon pekar på av mig.

är det så att man som barn pekar på det man vet att man kanske kan få.

och att man inte vågar hoppas på allt annat som man vet sina föräldrar inte kan fixa åt en??

jag tror faktiskt att jag fick allt som jag vill ha av min mamma även om det inte var mycket så var det super mycket för mig och för min mamma..

jag kommer inte ihåg att jag någonsin ville ha en laptop av min mamma...

det jag försöker göra är att belöna min dotter när hon gjort något bra.

som skolan om hon har gjort jätte bra ifrån sig så får hon något extra

men jag straffar henne aldrig med att ta bort något.

jag tror inte på att barn ska straffas jag tror på att barn ska sporras och uppmuntras att man ska lyfta fram det bra..

eller gör jag rätt??

sabinas nioårs dag är snart har och jag ska ge henne en laptop, hon har det på sin önskelista..

vet inte om jag skämmer bort henne eller om jag bara ger henne det alla barn får av sina föräldrar idag??

har så svårt att hitta balansen i vad jag ska ge och inte ge..



dessutom så är det fruktansvärt jobbigt att försöka förstå att sabina inte längre är en liten bebis..

hon börjar vara så stor och jag känner blandade känslor över att hon blir NIO år..

jag försöker låta henne bli stor men det är så svårt!!

som att skära bröd! när jag gör det åt henne kan hon titta på mig och säga, "mamma jag är ingen bebis låt mig göra själv annars får jag ju aldrig bli stor......"'



eftersom jag fick henne så tidigt så har jag nog varit en kyckling mamma

ingen ska ha kunnat kommit till mig och sagt att jag inte kan ta han om min dotter!!

det har kännts som om jag alltid måstat gjord allt mycket bättre än alla andra..

jag har inte alltid lyckats men jag har försökt iallafall,

det är bara som en sån sak som att det är bara en förälder i sabinas klass som faktiskt stanna och pratar när man möts. men kanske har jag skärmat av mig själv från resten för att inte kunna bli utstött ??

skit vad känslor som kommer upp när mitt "allt" ska fylla år!!



HJÄLP!! LITEN BLIR STOR!!!