jag har sår i min själ som börjat läka,
som sakta går från öppna blödande sår till ärr som oxå dom med tiden kommer att blekas bort.
jag vet att mycket som varit inte hör till ett "normalt" liv för någon.
somliga kanske skulle säga att jag blev skadad av en otrygg uppväxt,
andra säger kanske att det är självförvållat.
jag vet inte riktigt vad jag ska skylla på något?
men måste jag skylla på något??
jag har valt att försöka bli stark av det jag vet och det jag har sett istället.
jag sticker inte under stolen med att det inte är så bra för en tioårig liten tjej smyga ner på natten efter vatten för att låta sin barnsliga nyfikenhet ta över.
jag skulle ju bara titta vad pappa gjorde.
efter den gången hyser jag stor avsky för sprutor.
så hur kan jag bli stark av något sånt??
jag kommer aldrig att bli narkoman har inte ens haft tonårs behovet av att pröva en enda drog.
det som hände var nog att min pappa inte längre var någon "superman"
men jag älskar han fortfarande
jag har oxå lärt mig att hata är lika starkt som att älska.
den människa som gjort mig som ondast hyser jag inte en enda känsla för.
känner varken hat eller avsky.
men jag tänker aldrig heller glömma.
ett sånt övergrepp sätter hela sin självbild i svaj.
speciellt om man är mitt upp i att utforska sitt fjorton årig jag och sin sexuella del.
i stället för hat har jag helt enkelt bara acceptera att det hänt.
för mig är han inte längre något hot.
även om min drömmar ibland säger det motsatta
men inte heller den otroligt smärtsamma erfarenheten får mig att vilja skylla på mina sår
jag tror att alla har vi våra sår
alla har vi saker som är jobbigt att minnas
kanske är mina minnen bara bagateller för något barn som vuxit upp i krig eller liknande
men jag tror att alla bygger upp en tolerans på vad just en själv tycker är jobbigt
så kanske är min smärta
samma som den en liten tioåring tjej känner när hon inte får sin älskade ponny i julklapp?
kanske är det lite enklare att reda ut när man är äldre.
men som barn så känner man mer än vad man förstår.
det finns så mycket att nysta i.
men klarar jag av den nakna sanningen?
är jag så stark och klok som jag försöker utger mig själv att vara.
läker min själ i den takt som jag tror att den gör???
