Det sjunker sakta in.

Det börjar sakta men säkert att sjunka in nu att jag verkligen ska bli mamma igen

skum känsla,

det är så mycket som man ser fram i mot och det är mycket jag är rädd för

jag längtar efter att se den lilla för första gången jag längtar efter att låta sabina växa in i rollen som storasyster och jag längtar efter att ge jens ett litet barn.

Jag längar efter det första lilla skrattet eller den första riktiga "kontakten"

Men jag är fortfarande väldigt väldigt rädd,

rädd för att jag ska känna mig lika ensam igen.

för jag är ju sån att jag sitter hellre ensam en att min man ska offra sin fritid

jag att det är helt skevt att tänka så men jag gör det och det är nästan så att jag tvingar jens att hitta på saker utan mig.

i och för sig så skulle väl han och jag sitta ihop helt om jag inte gjorde så.

jag är iallafall livrädd att göra samma misstag som jag gjorde för tio år sedan nämligen att stöta bort den jag älskar för att det känns som om jag är börda när jag har barn.

jag förstår inte varför för, det blir ju lika mycket hans barn som mitt.

allt det här sitter verkligen långt in i mig och det är inte enkelt för jens skall ni veta att hanskas med mig

för han är verkligen inte en sån som någonsin skulle se mig som en börda.

Jag är just nu i vecka 21 snart 22 har alltså snart bara 18 veckor kvar :)

magen har vuxit ordentligt och folk undrar om vi väntar tvillingar men det är bara en.

har foglossningar så jag knappt kan gå

det gör så fruktansvärt ont,

men det är det värt

lite jobbigt är det att humöret svänger som en pendel när man har ont.

sabina och jens är dom som ligger i skott linjen mest

jag säger bara stackars stackars dom